Våra partners

Svensk squash har förlorat en av sina allra största profiler. Lars Kvant, en av Sveriges främsta professionella squashspelare, har gått bort vid 69 års ålder efter en långvarig sjukdom. Lars var hemmahörande i Malmö och en viktig del av den svenska squashens gyllene era.

Lars var flerfaldig svensk mästare och nådde som bäst en imponerande 12:e plats på världsrankingen. Han var en tongivande spelare i det svenska landslaget som vann Lag-EM 1980 och 1983. Med sitt orädda spel, sin uthållighet och sin intelligens på banan var han en svårslagen motståndare och en stor inspirationskälla för squashspelare i Sverige och världen över.

Micke Hellström, en annan squashprofil, minns Lars med stor värme och respekt:

Lasse bjöd på många fina matcher, stunder och händelser som är oförglömliga. Första gången jag stötte på Lasse på squashbanan var i september 1974, i regionfinalen av Scandinavian Touring Cup i Malmö, som var en nationell tävling med över 1000 deltagare (sic) med kvalspel på klubb-, region- och riksnivå.  Jag hade nyligen blivit rankad etta i landet och mötet med den för mig nästan okände Lasse blev en smärre chock – en kille som returnerade allt och inte gav bort en poäng i onödan, det blev förlust med 2-3. Visserligen fick jag sedan revansch i ett antal matcher under 1976-76, inklusive SM 1975, men Lasse blev en allt svårare motståndare. Inte nog med att han var blixtsnabb och uthållig, han absolut vägrade att ge upp när det såg hopplöst ut. Lasses respektlösa självförtroende tror jag var en av nycklarna till hans framgångar. En annan var bredden på eliten. Vi hade vid mitten av 70-talet, utöver Lasse, många fantastiskt talangfulla och välspelande unga spelare som Johan Stockenberg, Tarras Tovar, Leif Leiner, Bosse Boström, Peter Boström Stefan Winström med flera, och ännu fler kommande juniorer som Jan-Ulf Söderberg, Claes Ericsson, Anders Wahlstedt, Ulf Lagunoff, Jonas Gjörnerup, Fredrik Johnsson m.fl. Flera av dem hade briljant teknik och stort spel och konkurrensen mellan oss alla drev upp nivån. Lasse var inte den mest tekniske spelaren, men hade en fantastisk förmåga att neutralisera motståndarens spel, genom att minimera öppningarna för motståndarattacker, och genom smarta returer längs väggarna från trängda lägen.  Lägg därtill hans inställning och stamina – så har vi en spelare som konkurrerade med högsta världseliten. Lasse slog Geoff Hunt 1982 och blev samma år rankad 12 i världen – en fantastisk bedrift! Lasse hade många turneringsssegrar i sin karriär och var också ankare i vårt landslag när vi för första gången vann Lag-EM 1980 och sedan igen (utan undertecknad) 1983. En fantastisk period för svensk squash. 

Själv fick jag bita i det sura äpplet mot Lasse i inte mindre än tre SM-finaler i rad (1977, 1978, 1979). Lasse tog över som sverigeetta 1977 och behöll den platsen till 1984, då Jan-Ulf Söderberg tog över. 

Lasse var en gamäng på och utanför banan. Ingen visste riktigt vad han skulle hitta på. På en stor tävling i Australien fick han för sig att bollen studsade dåligt – men domaren godkände den. Då bet han helt sonika sönder bollen till publikens  förnöjelse och motståndarens (och domarens) förtrytelse – men bollbyte blev det! Och Lasse vann matchen – och turneringen! 

Strax efteråt spelades VM i Melbourne. Lasse var en av favoriterna, jag tror han var seedad femma. Lasse mötte i första omgången en ung okänd spelare från Pakistan, en lagom uppmjukning för Lasse som var i storform. Mycket riktigt, Lasse leder 2-0 och 5-1 när det plötsligt börjar gå emot. Den unge pakistanaren börjar plocka poäng, får självförtroende och börjar styra spelet. Lasse tappar greppet och tredje gamet – och fjärde gamet… Vad händer? Lasse tappar matchen 2-3. Han är förtvivlad. 

Det visade sig att den unge motståndaren hette Jahangir Khan. Och det är den match som Jahangir själv har betraktat som sitt stora internationella genombrott. Det visar lite av Lasses status och storhet som spelare, det var inte vem som helst som Jahangir besegrade…. Jahangir fortsatte som bekant att vinna match efter match och gick obesegrad genom VM-turneringen. En minnesvärd match för både Jahangir och Lasse, som hade en bra chans att vinna turneringen om han hade lyckats knyta ihop säcken…. Med facit i hand några år senare tror jag att Lasse ändå kunde svälja besvikelsen, acceptera och bjuda på förlusten – han hade ju varit så nära att slå en blivande legend. Och själv blev ju Lasse en egen squashlegend!

Det finns mycket annat att berätta om Lasse och våra gemensamma squashäventyr runt om i världen. Det var hård konkurrens och tuffa tag på banan, men utanför var Lasse en härlig spelevink och optimist – det var aldrig tråkigt med Lasse i laget….Lasse, vi kommer inte glömma dig – och vi saknar dig!

Micke

Vila i frid, Lars. Du är och förblir en svensk squashlegend.

Lars Kvant, a Swedish Squash Legend, Has Passed Away

Swedish squash has lost one of its greatest icons. Lars Kvant, one of Sweden’s most accomplished professional squash players, has passed away at the age of 69 after a long illness. Lars, a native of Malmö, was a key figure during the golden era of Swedish squash.

Lars was a multiple Swedish champion and achieved a remarkable career-high world ranking of number 12. He was a pivotal player in the Swedish national team that won the European Team Championships in 1980 and 1983. Known for his fearless playing style, endurance, and tactical brilliance, he was a formidable opponent and a significant inspiration to squash players in Sweden and beyond.

Micke Hellström remembers Lars Kvant with warmth and respect

Lars offered many unforgettable matches, moments, and experiences. The first time I encountered Lars on the squash court was in September 1974, during the regional final of the Scandinavian Touring Cup in Malmö, a national competition with over 1,000 participants (sic), including qualification rounds at club, regional, and national levels. I had recently become the top-ranked player in Sweden, and facing the almost-unknown Lars was quite the shock – a player who returned every shot and never gave away a single point unnecessarily. I lost 2-3. Although I managed to get my revenge in several matches during 1975-76, including the Swedish Championships in 1975, Lars became an increasingly tough opponent. Not only was he lightning-fast and incredibly fit, but he also absolutely refused to give up, even when the situation seemed hopeless. I believe Lars’ fearless confidence was one of the keys to his success. Another was the depth of talent in the Swedish squash elite during that time.

By the mid-70s, we had several fantastically talented and skilled young players alongside Lars, including Johan Stockenberg, Tarras Tovar, Leif Leiner, Bosse Boström, Peter Boström, Stefan Winström, and many others, along with upcoming juniors like Jan-Ulf Söderberg, Claes Ericsson, Anders Wahlstedt, Ulf Lagunoff, Jonas Gjörnerup, and Fredrik Johnsson. Many of them had brilliant technique and exceptional gameplay, and the competition among us pushed the level even higher. Lars might not have been the most technically gifted player, but he had an amazing ability to neutralize his opponent’s game by minimizing openings for attacks and delivering clever returns along the walls under pressure. Combine that with his determination and stamina, and you had a player competing at the very top of the world elite. Lars defeated Geoff Hunt in 1982 and was ranked 12th in the world that same year – an incredible achievement!

Lars had many tournament victories in his career and was also the cornerstone of our national team when we won the European Team Championships for the first time in 1980 and again (without me) in 1983. It was a fantastic period for Swedish squash.

I personally had to endure tough losses against Lars in three consecutive Swedish Championship finals (1977, 1978, 1979). Lars claimed the top spot in Sweden in 1977 and held onto it until 1984, when Jan-Ulf Söderberg took over.

Lars was a mischievous character both on and off the court. You never knew what he might do. During a major tournament in Australia, he decided the ball wasn’t bouncing properly. When the referee disagreed, Lars bit the ball in half – much to the audience’s amusement and the opponent’s (and referee’s) irritation. But a new ball was granted, and Lars went on to win both the match and the tournament!

Shortly afterward, the World Championships were held in Melbourne. Lars was one of the favorites and was seeded fifth, if I remember correctly. In the first round, he faced a young, unknown player from Pakistan – a warm-up match for Lars, who was in great form. True to expectations, Lars led 2-0 and 5-1 when suddenly things started to go wrong. The young Pakistani began scoring points, gained confidence, and took control of the game. Lars lost the third game, then the fourth… and ultimately the match 2-3. He was devastated.

It turned out the young opponent was Jahangir Khan. That match became Jahangir’s major international breakthrough. It speaks volumes about Lars’ status and greatness as a player – it wasn’t just anyone that Jahangir defeated. Jahangir, as we know, went on to win match after match, remaining unbeaten throughout the World Championships.

It was a memorable match for both Jahangir and Lars, who had a real chance to win the tournament had he managed to close it out. With hindsight, I think Lars eventually accepted the loss with grace – he had been so close to defeating a future legend. And Lars himself became a legend in Swedish squash.

There is so much more to say about Lars and our shared squash adventures around the world. It was fierce competition and tough battles on the court, but off it, Lars was a cheerful, optimistic, and mischievous character – it was never dull with Lars in the team. Lars, we will never forget you – and we miss you deeply!

Micke

Rest in peace, Lars. You are and will always be a Swedish squash legend.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *